Betraktelser och inre tankar

En fredag i slutet av maj börjar mitt vänstra bröst att ömma, därefter följer en svullnad som ökar på till ca två cm runt om. Tänker att det nog är ett flimmer av klimakteriet. På söndagen firar vi morsdag och varken ömheten eller svullnaden lägger sig. Alls. På måndag morgon klockan åtta ringer jag min sjukvårdsförsäkring och berättar läget. Klockan tio äntrar jag läkarens rum på Sabbatsbergs cancerklinik. Eh, va? Läkaren undersöker mig med oroad min och skickar genast ner mig till mammografi och ultraljud. Jag stegar in på mammografin och de berättar att allt ser bra ut men inte helt enkelt att se klart eftersom det är svullet och vätskefyllt.

Inne på ultraljudet görs en noga och lång koll och hon konstaterar att hon inte kan se några pågående processer i bröstet. Svullnaden och ömheten beror troligen på en utifrån kommande bakterie som har smugit sig in via ett sår eller en torr fläck på huden. En tio-dagars-antibiotikakur ska nog råda bot på detta. Ny tid bokas för uppföljning, skönt tänker jag och vandrar lugnt i väg mot apoteket för att hämta ut miraklet.

Alla har inte samma tur som jag?

Uppföljningen är nu nära och både ömheten och svullnaden har lagt sig helt vilket får mig att stråla. Läkaren säger att han känner sig positiv av det han ser och ger mig möjligheten att boka in en ny tid för uppföljning om några månader som ett erbjudande för en mental trygghet. Det här känns ju bra hinner jag tänka på vägen in på mammografin igen. Det tas bilder och allt ser bra ut. Jag sitter en stund utanför i väntan på ultraljud och tänker på alla som sitter här och väntar. Alla har inte samma tur som jag.

Läkaren på ultraljudet kollar, dubbelkollar, trippelkollar – inget ska missas eller lämnas åt slumpen. Hon zoomar, mäter, tar bilder och ser fundersam ut eller är det en bekymrad min jag ser? Jag fattar att det här är inte bra.

Den bekymrade minen bekräftas och hon säger att hon ser något och att det ska göras en biopsi. - Vad är det undrar jag. Hon berättar att det är en lite tjockare nål som ska föras ner till det område hon ser för att knipsa av ett prov i vävnaden. Och innan dess ska några bedövningar läggas runt omkring. 

Stopp tänker jag. Ni som känner mig vet att jag och nålar är en dålig idé. Visst jag fattar logiskt att jag inte kommer dö av ett nålstick men när det sker fattar varken min kropp eller sinne det. Jag hyperventilerar och får djup ångest. Nä, säger jag glöm det. Hon säger – du har inget val. Va. De är bestämda och lyssnar inte alls. Ger mig order om hur jag ska ligga, vad jag ska göra och liksom bara sätter i gång. Mitt inre motstånd bleknar och jag vänder bort blicken, ser en tavla med något grönt växande alster på och lämnar min skakande kropp och släcker mitt sinne.

Du ska bara hänga med.

Jag kliver in i mottagningsrummet med läkarens bestämda steg tätt bakom, för att ta del av provsvaret. Knappt hörbart stänger han dörren och innan jag hinner vända mig om så säger han lugnt och tydligt, du har en tumör i bröstet. Där och då stelnar min kropp och livet flimrar förbi. Ska jag dö nu. Kan jag dö nu. Är jag klar. Har jag ens tid med det här? Frågorna virvlar runt i huvudet som ett yrväder och en stor varnande röd pausa-livet-knapp trycks motsträvigt sakta ner medan läkarens ord letar sig in i mitt inre för att landa. Slutligen rundar han av med den orimliga frasen, - du ska bara hänga med.

Jag lämnar Sabbatsberg, skriver en himla massa sms med den inledande frasen Fuck Cancer. På en ljummen bänk vid Norra Bantorget slår jag mig ner. Ringer, pratar och berättar medan tårarna letar sig ner. Det sägs att prognosen ändå ser ljus ut – bra biologi. Blir remitterad till Karolinska och nu går det snabbt. Telefonen plingar hejvilt från Kivra, Alltid Öppet och 1177 de kommande dagarna. Jag bokas in på ett otal besök likt ett pärlband. Kirurgen, kontaktsköterskan, ytterligare ultraljud, fler biopsier, magnetröntgen, fotografering, blodprov bara för att nämna några. Vill inte höra ett pling till.

Tack som fan!

Vid nästa ultraljud hittas ett nytt område i bröstet som de vill ta biopsier på. Nålrädslans kraft har bleknat något så jag zoomar ut och låter det ske. Har samma dag blivit utbjuden till min kära väns landställe, tänker att jag kanske skulle färga håret lila i stället. Kan ju ändå inte bada. Tankarna far runt men stillas när min kompis propsar på att jag såklart ska komma. Såklart jag ska. Hur tänker jag?

Med ett omplåstrat bröst blir jag ompysslad på landstället så att de jobbiga tankarna flödar obemärkt förbi. Massor med kärlek, bubbel, prat och en obeskrivlig tacksamhet sveper om mig som en omslutande kimono. Till sent på natten skrämmer vi de allra flesta i vår närhet med varsin mikrofon i handen som får våra dånande stämmor att rasera det lugn som vanligen vaggar vilsamt i området.

Dagen efter får jag ett pling, de har fått in svar på det genetiska blodprovet. Jag sätter mig på baksidan av stugan, på en trätrappa som nästintill hunnit bli solvarm och torr från daggen. Jag slår in numret och de meddelar att proverna visar att det inte är genetiskt. Tack som fan!

Platt eller inte?

Kirurgen berättar att provsvaren från de senaste biopsierna visade på förstadier till cancer. Hon menar att det kanske aldrig utvecklas till cancer men att de ändå vill ta bort området. Ja säger jag, gör det. Hon svarar att hon funderar på att göra mig platt, jag har så små bröst och det skulle kunna vara ett bra alternativ eftersom det inte finns så små inplantat – mitt andra bröst skulle vid ett inplantat, bli mycket mindre. Jag höjer blicken och säger att jag inte vill ha något inplantat, gör mig bara frisk. Jag känner där och då att detaljen om att vara platt eller inte är fullkomligt oviktig.

Jag ska opereras i början av augusti och efter operation väntar tre veckors strålning och antihormonella tabletter i ett gäng år. För att schemat ska passa min sommar med dottern så får jag en ny kirurg. Den förra kirurgens chef. Ja, men det känns ju liksom inte fel. Åker i väg på en biltour med min manvän uppåt landet och mellanlandar på Karolinska för ett besök innan vi glider vidare mot Västkusten. Nu får jag träffa min nya kirurg som har analyserat tänkbar kirurgi. Inför operationen har de tidigare sprutat in kolfärg i mitt bröst genom att sticka ner en nål till tumören och i området med förstadierna, för att märka upp det som ska tas bort. Hon säger att hon vill göra en bröstbevarande operation och menar på att även om jag kanske inte känner att det spelar någon roll just nu om jag blir platt eller inte så kanske jag kommer känna annorlunda sen.

Jag somnar och jag vaknar.

Snyggstrumpan på och jag görs redo för operationen. Precis innan jag kom hit var jag nere på nuklearavdelningen för att ta en spruta med gift i bröstet. I samma sekund som det sprutas in, påbörjar giftet sin färd till portvaktskörteln som ska tas bort för att analysera en eventuell spridning. Under operationen kommer de även spruta in en blå vätska som leder kirurgen till portvaktskörteln för att säkerställa att de plockar rätt. (Coolt ju) Sedan tas det prover på den under operationen för att se om det finns en spridning eller inte. Allt som tas bort ska analyseras och svar väntas om två veckor.

Operationsteamet är fantastiskt. Ett gäng personer med varma och vänliga ögon tar hand om mig. Någon lägger på en värmefilt, en annan rätar ut mitt nattlinne från veck undertill, en tredje lägger små kuddar under hälarna och det sätts en infart i handen för narkos. Det är lugnt och fokuserat. Jag somnar och jag vaknar. Allt har gått bra och efter att kirurgen lämnat mitt rum så gör även jag det.

Minst 1000 frågor.

Det plingar, plingar, plingar, plingar, plingar, plingar, plingar och plingar. Återbesök hos kirurgen och kontaktsköterskan. Och sex pling till med meddelande om behandling grön. Eh, vad är det? Jag undviker Google och jag liksom låter det bara vara – jag ska ju bara hänga med. Snart ska jag träffa kirurgen och då får jag veta, även om jag redan förstås vet. 

Analyserna av det som opererades bort visar att de hittat en liten tumör även i området med förstadierna. Portvaktskörteln som opererades bort visade på cancerceller så de plockade bort fem lymfkörtlar till för analys. Negativt med spridningen till portvakten, men de andra fem var rena. Hon konstaterar också att hon har fått bort tillräckligt mycket frisk vävnad runt tumörerna så jag anses vara cancerfri. Dock bokas en skiktröntgen för att skanna igenom hela kroppen för att säkerställa det uttalandet.

I och med resultatet för portvakten så vill hon att jag påbörjar cellgiftsbehandling. Det vill säga behandling grön. Jag byter rum och får träffa onkologen med mina minst 1000 frågor. Illamående, håret, jobba, risker, äta, dricka, göra, träna och kommer jag bli mig själv igen?

Mörk vecka. Jättemörk.

Att sätta in en PICC-line var en oväntad upplevelse. En ca 20 cm lång slang förs in i armen via en blodåder, vidare till en ven och som sedan mynnar ut nära hjärtat. Jag har hittills verkligen fått KBT:a min nålrädsla men det här var liksom en väldigt skum pryl att ta sig igenom, så jag faller. De berättar att jag inte kommer känna något när den förs in i ådrorna, eftersom det inte finns några nerver där. Själva grejen är ändå något övermäktig men efter tio minuter av skakningar och tårar sitter den på plats. Det superpositiva är att den kommer sitta där under hela behandlingstiden och möjliggör genomförandet av blodprover och behandlingar.

Samma eftermiddag kör jag min första cellgiftsbehandling. Två timmar med dropp och det går bra men biverkningarna låter inte vänta på sig. Första veckan är mörk. Jättemörk.

Två veckor senare välkomnas jag hos en perukleverantör. Jag tänker att jag borde skaffa en lila eller en brun peruk liksom testa något coolt och nytt. Hon säger att det kan du göra men tänk på att du ska gå igenom en hel del jobbiga saker. Då och då kan det vara skönt att få vara så nära sig själv som möjligt. Och herregud så rätt hon hade. Så obeskrivligt rätt.

Och med ett tryggt ess i rockärmen vågade jag mig på att beställa även en lila variant på nätet. Liksom just for fun.

Rätt look?

Håret släpper taget och det känns absurt med långa hårtestar som faller. Min då 12-åriga dotter tar sig an saxen och klipper länge och omsorgsfullt. Hon ger mig noga instruktioner om hur jag ska styla håret, saker som ska göras i rätt ordning och på rätt sätt för att få rätt look.

Jag försöker. Jag somnar. Jag vaknar. Jag försöker igen. Jag kanske inte fick till rätt look men helt rätt var att vi kunde dela den första kapningen av håret, min älskade tjej.

En vecka senare rakar min bästis av allt, tjoff och det känns väldigt befriande. Det ska ju ändå bort liksom.

Galen tanke?

Jag lever i tre veckors cykler där jag får behandling på fredagen och dalar ner i ett mörker under en vecka för att sedan vandra mot ljuset igen. Jag har nu genomfört fyra behandlingar av sex och under en andra-vecka i cykeln, fotas jag och mina armband fuck cancer inför lansering av min nya sajt någon vecka senare. Den tveklöst bästa fotografen tillika, min underbara vän, kom förbi och herregud vilket energipåslag som gnistrade i varje del av mig. Förutom att hon är magisk bakom kameran så utstrålar precis hela hon så mycket positiva vibbar att jag nästan ville be henne att flytta in. För alltid.

Det mesta går nu på rutin. Jag är vän med alla delar. Jag har någonstans på vägen blivit ett med frasen, bara hänga med. Den känns helt rimlig, till och med briljant och ger mig möjlighet att med acceptans ta en dag i taget och släppa den benhårda kontroll som jag kämpat så med. Att alltid ha koll. Alltid ha kontroll. Alltid vara bäst. Fast bättre kan jag. Bättre än bäst och ännu bättre. Tappa aldrig kontrollen. Aldrig. Orden som så länge har dundrat har nu fullkomligt falnat. Jag känner mig mer fri och i balans nu än på väldigt, väldigt länge.  

Sista dosen fick jag den 22 december och som belöning plockade de bort min PICC-line. Jag är så tacksam att jag nu klivit över på andra sidan. Insikten om all den kärlek som jag omfamnats av under denna resa är överväldigande och inget jag velat vara utan. Jag ska inte säga att jag är glad att jag blev sjuk, för det är ju galet? men all den kärlek, alla djupa insikter, den innerliga tacksamheten jag känner och inte minst balansen och lugnet som jag känner så starkt - kan inte hindra den växande tanken – hade jag kunnat få uppleva allt det ändå?

Rebecka Flink

Är du en nyfiken typ och vill kolla in smyckeskollektionen som bidrar med 100 kr per såld läderpryl till bröstcancerforskningen? Ja men, då ska du klicka här.